Life can only be understood backwards, but it must be lived forward.

Njuter lite av hur stolt jag är över mig själv just nu. Är inte den känslan något av det bästa?

Efter att ha suttit och velat med träningskläderna på bestämde jag mig för att ge mig ut på en joggingtur (rena rama självmordsförsöket egentligen) innan solen skulle försvinna. Årets första runda, tror inte att jag sprang något ute förra året heller.. Satte ihop en liten runda i huvudet och joggade ner för uppfarten och iväg, några minuter senare kom det första motståndet men fortsatte iaf, och fortsatte, och fortsatte, trots att lungorna sa emot och benen blev tunga. Med bara ca 2x5sek stillastående vila så tog jag mig fan igenom hela rundan. I ett nice tempo som jag till och med lyckades hålla i uppförsbackarna. Landade hemma på altanen och försökte hämta andan, körde lite styrka och sen kände jag mig nöjd. Typ riktigt jävla fucking nöjd.
Antog att rundan inte blev så lång eftersom jag lyckades ta mig igenom hela men det gjorde inte mig något alls. Att jag lyckades puscha mig igenom hela rundan utan att ge upp räckte för mig. Intalade mig själv att det max var 2-3km jag sprang för att inte bli besviken sen av den riktiga sträckan, när jag sedan mätte upp rundan på internet såg jag att det var drygt 4km, satan i gatan, det kändes jävligt bra. Endast 1km ifrån mitt mål och vårruset! Även om jag önskar att jag ska klara det lika enkelt som att gå upp för en trappa. Bestämde mig bara för några veckor sen tillsammans med en vän att vi ska ta och springa vårruset, så man har något att träna inför. Känner att jag fick en jävligt bra start inför detta men det kan vara att jag hade en bra dag helt enkelt, eller att jag trodde att det skulle vara värre än det egentligen var, men nästa gång kanske det går åt helvette. Men det gör inget, för nu vet jag att jag kan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0